Bloggposter

Ett sista inlägg

Efter mitt dogsitting gig i Tijuana  tog jag mig över gränsen till mitt älskade hostell i Ocean Beach. Och nog var alla överraskade att se mig igen! Hahhah! För jag hade varken bokat eller sagt till någon att jag var på väg. Jag tyckte förstås att det var roligare så här. Nofar och Joe var de enda volontärerna som var kvar från ”min tid” resten var nya, vilket förstås kändes lite konstigt. Men de reguljära jobbarna var förstås de samma. Christan var på hostellet och dessutom en tjej jag träffat i Las Vegas och Flaggstaff (jag hade förstås rekommenderat stället till alla jag träffade). På kvällen var det förstås utgång, pub crawl såsom varje lördag. Då jag och några vänner hakade på pub crawlen först på sista baren kände förstås ordningsvakten igen mig. Hahhah! Då vet man att man är stammis XD

 Följande morgon kan ni nog gissa vad jag gjorde direkt då jag vaknade. Surfade förstås! Det var ju min sista dag och då finns det inget bättre än att surfa. Och vågorna var fantastiska, långa och starka. Jag sökte mig till den andra breaken (alltså det andra stället där vågorna bryts, efter den första) och det var helt tomt på folk där (frånsett från en man på 60 år som surfat i 50 år). Så jag fick ett perfekt avslut på min tid som ”surfer girl” i San Diego. Efter surfandet bjöd Christian med mig på en motorcykel utflykt, och jag måste väl medge att det var ganska coolt. Tänk er the famous Highway one på en motorcykel. No more explaining needed.

Det var bonfire night, så jag begav mig till stranden med de andra från hostellet. Det kastades julgranar i elden och det gick allmänt villt till den här kvällen, men snart kände jag att jag ville gå till lite sidan om en stund. Jag gick ner till havet, satte ner handen i vattnet och sanden en sista gång, tittade ut över piren och den långa stranden och lyssnade på en ensam mås och vågornas mjuka rullande brus. Det var väl då jag äntligen började förstå att äventyret fått sitt slut för den här gången.

Dog beach, my happy place

Flashback till en av Mayenks och mina top stunder. Bus på hostellets tak. Åååh nog hade vi kul!

Julia Öhman

Tijuana och Mexico

Efter Flaggstaff åkte jag med Beeer pong Mikael  (ja han spelade beer pong hela tiden) och hans hund till San Diego, det var en lång resa, si sådär 8 timmars körande men jag och Mikael hade riktigt roligt och hunden vi hade med oss i bilen var en söt filur, stor som en pitbull men gosig som bara den, hon bytte famn från den ena till den andra. Jag spenderade en natt i San Diego varefter jag begav mig över gränsen till Tijuana, till mina vänners och släktingars förskräckelse hade jag tagit emot ett hundskötarjobb i Tijuana. Ja det låter kanske lite speciellt, men jag hade träffat kvinnan vars hundar jag skulle sköta redan under min vistelse i San Diego, hon hade nämligen en touring company som samarbetade med hostelllet jag jobbade på. Jag besökte alltså Tijuana med henne och föll för staden vilket gjorde att jag bara ville komma tillbaka. Men kvinnan i fråga var inte hemma, hon var själv i Mexico city på semester så en väninna visade mig till huset och därefter fick jag klara mig själv. Ja, vad skall man säga. Huset var i ett hemskt skick, hundarna som var tre till antalet var inte särskilt gott uppfostrade, en av dem var instängd bakom ett stängsel utomhus av den enkla anledningen att den skulle bita mig och de andra hundarna om den släpptes ut, fönstren i huset var sönder och mitt sovrum såg ut som om det vore taget ur serien storhamstrarna. Ja, där satt jag med två ivriga, hoppande hundar i ett smutsigt, kallt hus (mexikanerna vet inte vad uppvärmning av hus betyder) i en av de mest berömda drogkartell städerna i Mexico.

Men det blev nog bättre, efter att jag klarat mig igenom den första natten med hundskall, gnyande och morrande väcktes jag till hundskit och solsken. Det kunde varit värre, right? Efter att jag tagit en promenad med hundarna ringde väninnan Anna och frågade om jag skulle vilja följa med på en familjeutflykt till Encanada och det var väl klart att jag ville! Med Uber taxi tog jag mig till hennes hus och snart satte sig typ hela släkten in i en liten bil. Jag hittade något hårt under rumpan, en papaya, och två av mexikanerna kröp ner i bakluckan. Så stiligt började vårt äventyr, och där satt jag, i en bil med mamma, pappa, moster och två kusiner till Anna utan att förstå något av vad de sade. Då bestämde jag mig för att lära mig spanska, ens lite grann. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hela situationen, jag hade då aldrig tänkt mig att jag en dag skulle sitta i en bil fullproppad med mexikaner och köra längs med den mexikanska Stilla havs kusten, på väg att titta på något jag inte riktigt förstod vad det var, sådana här stunder kommer bara en gång i livet, och det är sannerligen en stund jag alltid vill komma ihåg. I Encanada gick vi på en marknad och tittade på sevärdheten som på spanska kallas ”La Bufadora” det visade sig vara ett hål i berget som genom vågorna blåste upp vatten som en val. En riktigt lyckad dag! Jag var så tacksam att Anna bjöd med mig!

Följande dag spenderade jag i Tijuanas centrum, jag shoppade lite, åt tacos och tog det lugnt. I ett land som Mexico är det inga problem att fördriva dagen med att sitta på en uteservering och äta nachos dagarna i ända. Människorna var vänliga, glada och de hade inte brottomt någonstans, det är vad jag kallar livsnjutare! Men mexikanerna är faktiskt baddare på att lura turister på pengar, så det gällde att passa sig. Det gick allra bäst om jag låtsades vara mexikan, vilket inte var alldeles för svårt i en stad som Tijuana med väldigt lite turister. Jag kom ofta ganska långt med att säga god dag på spanska, peka på produkten jag ville ha, låta försäljaren säga sitt pris, räcka över lite pengar och se vad jag fick tillbaka. Om jag sade ett enda ord på engelska blev det ofta dyrare, så istället körde jag på si si, oavsett om jag förstod vad de sa eller inte. Det blev en rolig grej att ”leka” mexikan och se ut som om jag visste vart jag var på väg då jag strosade runt i staden. Men förstås sprack bubblan direkt de blev lite pratsammare och si si inte dög som svar.

 På kvällen lekte jag med hundarna och tyckte för en kort stund att vi började komma bättre överens ända tills Gringo nafsade till mig. På den tredje dagen kom Christian på besök. Jag var riktigt glad att se honom igen. Vi spenderade dagen mest med att äta och dricka, hahahh! Ja, det var vad han ville göra i Tijuana, men jag övertalade honom att vi också skulle besöka stranden, vilket vi gjorde. Vi satt på en vacker balkong med varsin cerveza och tittade på solnedgången.

Efter strandhänget begav vi oss till centrum och träffade två trevliga tjejer på en bar. Vi hängde med dem hela kvällen, de introducerade oss till att äta syrsor som snacks, så nu kan jag kryssa av det från min ” to do” lista! De smakade inte så mycket egentligen, man skulle sätta en stark chilisås och lime på dem, då smakade de faktiskt ganska gott, men de spretande benen var kanske liiiite obehagliga. Sedan visade tjejerna oss deras favoritclub, det var en riktigt lyckad natt. Sista dagen strövade jag runt i staden, köpte något att ta med mig hem till familjen, åt några tacos och försökte diskutera med folk på spangelska. Att säga hejdå till hundarna var faktiskt lite sorgligt, nog var de ju söta trots allt! Alltid så glada då jag kom hem och så nöjda med våra promenader.

Julia Öhman

Horse shoe bend och antelope canyon

Dagarna efter nyåret bara flög förbi. Christian begav sig till New mexico men vi bestämde för att träffas i San Diego igen. Jag besökte ytterligare en national park tillsammans med ett gäng nya vänner och en tjej jag träffat i Las Vegas. Antelope canyon var nog en av de mest turistiga saker jag gjort. Jo, själva canyonen var vacker med sina världsberömt formade väggar, men mängden turister förstörde nog utsikten lite grann. På vägen tillbaka till Flaggstaff stannade vi vid The horse shoe bend och det var sannerligen mäktigt! Mycket turister ja, men färgerna var så vackra. Colorado river med sin djupt gröna färg i kontrast till kanjonens röda väggar var så fint!

Julia Öhman

Roadtrip

Jag och Christian blev goda vänner, vi kunde ju faktiskt sitta i bilen i 9 timmar per dag så på det viset fick vi i alla fall prata av oss ordentligt. Och skön som han var ville han inte låta mig köra, hahah! Nej, men jag var under 25 år vilket gör bilkörandet mycket mer komplicerat och dyrt i USA. 

Alla parkerna var vackra och vi konstaterade nog båda att vi aldrig trott att vi skulle se sådana variationer på stenar, för det var främst det dessa parker handlade om. Alltid någon speciell geologisk formation. Utah var en vacker delstat, bara körandet var häftigt och de enorma landskap och de magnifika vyer vi fick se från bara landsvägen var otroliga. Vi hade funnit den vilda västern som vi bara sett på film. Resan gick bra, vi fick se alla parkerna och jag tror nog att min favorit i slutet var The arches. Vi kom hit ganska sent, men solnedgången, snön på marken och de röda stenformationerna (som faktiskt såg jätte roliga ut ibland) var spännande. Dead horse canyon var också vacker och mindre berömd vilket gjorde att vi fick vara för oss själva. Vi kom slutligen fram till Flaggstaff och Grand canyon där vi spenderade nyåret.

 

 

Ser ni den blå pricken? Det är vår position och kolla hur orange området är runt oss! På alla bilderna var ju stenarna så röda, det syns till och med på en satellitbild. Coolt va?

Julia Öhman

Las Vegas

Efter helgen måste Ida tillbaka till sin värdfamilj i Chicago så brorssan och jag stannade i LA, vi spenderade faktiskt en hel vecka här i slutändan. Vi åkte till Malibu beach för att surfa en dag. Härligt väder, men såååå små vågor! Jag var så van med de enorma San Diego vågorna att det var så konstigt att faktiskt sitta och vänta på en ”surfbar” våg.

Vi bodde på ett hostell i Korea town, vi delade rum med en massa asiater, men blev goda vänner med en polack. Han var sannerligen en karaktär, han berättade en massa tokiga historier från hans resor. Bl.a. hade han blivit så solbränd i Mexiko att han tagit in på sjukhus, vilket han ändå var helt nöjd över, bra boende och god mat liksom. Slutligen hade hans polska försäkringsbolag sagt att de inte kan fortsätta försäkra honom p.g.a. hans höga riskfaktor. Nu hade han ett nytt bolag i USA. Hahah! Han kom från den polska landsbygden, han var mycket utseende fixerad, full och festsugen varje dag, han älskade Donald Trump och han citerade honom konstant. Men hans mest använda replik var nog ”Pliis don´t make drama” som också jag och brorsan tog åt oss i slutändan. En riktigt lustig man asså.

Efter LA drog vi till Vegas på min brors önskan. Vi bodde på ett casino (förstås) och det var faktiskt ganska skönt med ett eget rum och lite lyx. Vi spenderade dagarna med att gå runt på casinon som faktiskt var enorma. Då vi en gång gick in var det verkligen svårt att hitta ut. Mitt favvo casino var nog det med Venedig tema, de hade faktiskt byggt casinot så att det såg ut som Venedig med Italienska hus, små gator, ljusblå himmel och vatten kanaler med gondoler. Där satt turisterna i de små båtarna medan deras "chaffis" sjöng och paddlade runt. Varje kväll ordnades det eld och vatten shower och man fick nog den där Hangover film fiilisen av alla neonljus, casinon, och jaa allt överpampigt. Men det var ganska dyrt och gatorna var smock fulla med turister, mest indiska och asiatiska familjer faktiskt.

Vi spenderade julen i Vegas, ja ganska lustigt ställe att göra det på, men det blev bara så.På julafton skypade vi med familjen på morgonen, gick ner till polen, åt en fancy middag och kollade på en show på hotellet. Så överlag var julaftonen riktigt najs, även om det inte alls kändes som jul.

På juldagen var det dags att säga adjö till brorsan. Det var riktigt sorligt faktiskt. Då han satte sig i bilen till flyplatsen och jag vinkade av honom sade taxi chauffören ” what are u doing man?! Look at her, she loves u, stay!” Alla trodde ju förstås att vi var ett par hela tiden. Ganska roligt, jag spelade med och kastade slängkyssar efter honom, något som han troligen tyckte var något pinsamt. Hahhah!

Jag tog in på ett hostell där jag blev vän med volontäerna, för ja, jag råkade hitta ett sådant hostell som också var med i workaway (liksom hostellet i OB). Så vi hade ju massor gemensamt att prata om. Jag saknade brorssan men jag behövde inte känna mig ensam, omringad av en massa folk. Det kändes riktigt som "hemma"  i San Diego då vi grillade smores på kvällen. Jag frågade runt vad folk skulle hitta på efter Vegas och en tysk kille sade att han nog var på väg till Grand Canyon, dit jag så gärna ville, men att han skulle köra via The dam, Zion national, park, dead horse canyon och Arches national park. Och så var det bestämt, jag skulle följa med honom på roadtrippen.

Det blev en lång resa, ungefär en vecka reste vi tillsammans, tog in på hostell och träffade alltid nya vänner som vi besökte parkerna med. Så nu hade jag en ny ”boyfriend” Hahhaha! Ja alla trodde ju igen att vi var ett par.

 

Julia Öhman

Los Angeles

Den här nattbussentill LA var inte rolig. Jag var så trött och sur då vi äntligen kom fram! Hahhah! Men i LA tog vi oss i alla fall till Hollywood och walk of fame där vi träffade Ida, en vän från Kaskö som varit au pair i USA sedan i somrast. Vi hade tre riktigt trevliga dagar tillsammans. Vi turistade och ja, vi gjorde faktiskt den där riktigt pinsamma turistsaken där man åker runt i en öppen bil och stalkar alla kändisars hus med en guide som berättar det senaste skvallret i kändisvärlden. Vår guide var troligen det bästa med hela turen. Han hade humor och ni vet den där afroamerikanska attityden och språkanvändningen man bara ser på film. Vi tog också en stranddag på Santa Monica och Venice beach. Vädret var soligt och härligt, brorssan surfade medan vi girls satt och åt tacos på stranden. Rätt arbetsfördelning va? Vi bodde i en snygg aribnb appartment vid walk of fame. Eftersom Ida och brorsan var minderåriga i USA hade vi inte så mycket annat att göra om kvällarna än att äta middag, chilla i vår lägenhet, spela spel och kolla på Tarjas julkalender, vilket i och för sig var riktigt mysigt.

Walk of fame och själva Hollywood var kanske inte så pampigt jag hoppats på. Om man vill se det lyxiga Hollywood man sett på film tipsar jag att man snarare ska ta sig till Rodeo drive. Trafiken i LA var hemsk, men med uber tog man sig runt billigt och relativt snabbt. Stränderna med strandpromenaderna var nog det bästa med staden. Och överlag var det ju nog liiiiite coolt att se en massa ställen från filmer, typ alla pretty woman hoods.

Julia Öhman

Santa Cruz och Bonny Doon

Efter äventyret i Yosemite åkte jag iväg till mitt andra workaway gig i Santa Cruz, eller närmare bestämt Bonnie Doon, en liten by uppe i bergen, eller by var det knappast, stället bestod kanske av tre hus. Här omhändertogs jag av Maggie, en frånskild läkare vars son och dotter flyttat ut för några år sedan och som nu bodde i sitt trähus tillsammans med sin hund och sina två katter. Första kvällen, då jag just kommit till Maggie ber hon mig ta ut hunden Sammy, en stor bjässe, en ras avsedd för att jaga pumor, ut på en promenad. Inget fel med det, men Maggie fortsätter med att berätta att det nog finns en del pumor i området, speciellt den här tiden på dygnet, vid mörkrets inbrott. Så hon ber mig vara försiktig, men försäkrar att Sammy nog varnar och skyddar mig…Alltså what? Liksom seriöst asså, här stiger jag in i huset och hon börjar med att ge mig ett livsfarligt uppdrag? Jag tog ut Sammy som visade sig vara en riktigt härlig hund, han följde kopplet och i det här fallet kändes hans storlek nog väldigt tröstande. Jag vandrade alltså runt i ett totalt mörker på ett ställe jag aldrig varit på förr. Det duggregnade och vägen kantades av skog skog och skog. Nej, det fick vara nog, efter 10 minuter gick jag in igen.

Maggie var trots allt vänlig, hon gav mig i uppgift att måla några fönster, ta Sammy ut på promenad, baka och laga mat. Hon skjutsade alltid mig in till staden (Santa Cruz) då hon åkte till jobbet så jag fick undersöka staden på egen hand. Jag strosade runt i centrum som visade sig vara litet, laid back och ganska hippie. Då jag vandrade ner längs huvudgatan mot stranden träffade jag en jonglör som kastade flaskor i luften, en gatumusikant som spelade fiol, en greenpeace kille som ville ha donationer och en kvinna som gav mig en lavendel blomma. Och det är nog den bästa förklaringen jag kan ge på Santa Cruz. Staden var tom och stillsam, men det förklaras av årstiden. Det är en sommarstad som surfarna erövrar med värmen. Piren och stranden var vackra, jag beundrade sjölejonen och pelikanerna och gick igenom en nöjespark som var stängd för säsongen. Jag träffade en flicka som sysslade med något konstigt mellan två träd, jag gick fram till henne och tänkte fråga om hon skulle klättra eller något dylikt, men hon satt upp en hängmatta för hon ville ta sig en tupplur! Hahhah!

En regnig dag kommer brorssan till Santa Cruz och Bonny Doon. Jag har fortfarande svårt att fatta att han verkligen är här då jag kramar om honom på busstationen. Han kändes nästan overklig. Maggie var rar och lät honom också bo hos henne. Hon tyckte mest det var bra att jag skulle få lite sällskap. Jag visade honom Santa Cruz, vi åt tacos på stranden och gick på loppis. Följande dag var regnig, ja, regnigare än de förra men vi eller snarare jag ville nödvändigtvis göra en längre promenad i Redwood skogen som omringade hela Bonny Doon. Så brorssan, jag och Sammy begav oss ut i störtregn, vi sprang och gick om vartannat och blev snart dyngsura. Vi kom fram till ett utmärkt (märkt som skyltad ni vet) träd som hette Big Ben. På kvällen var vi bjudna på middag och det var sannerligen en speciell middag. Maggies dotter och hennes väninna skulle åka på volontärjobb till Afrika så ett helt schack med inblandade skulle träffas för att diskutera detta. Så vi hade förstås Maggie, dottern, väninnan, Maggies son, Maggies exmake, väninnans föräldrar och den kommande arbetsgivaren. Ja dessa kanske make sense, men ytterligare hade vi en egyptier som jag inte alls vet vad han gjorde där, en filmproducent, en filmregissör, en arkitekt. Tydligen var det också något filmprojekt på gång i Afrika som behövde diskuteras i samma väva. Och så var det ju brorsan och jag, som jag inte har någon aning om varför vi var där. Till på köpet rände det en hel massa random people fram och tillbaka in och ut genom dörren. Det visade sig att huset vi var i, inte var kvinnans bostad, utan ett ställe hon hyrde ut för studeranden. Konstigt va? Hyresvärden ställer till middagsbjudning i hennes uthyrda hus? Jag fick aldrig riktigt grepp om den här situationen men måste nog säga att det var en rolig upplevelse. Efter middagen frågade jag om vi inte kunde hjälpa till att reda upp, och jaijjamen! Kvinnan var snabb med att tacka ja så jag och brorssan fick ta disken. Vi sade adjö till Maggie och de andra och efter disken begav vi oss till busstationen och tog nattbussen till LA.

Julia Öhman

Next stop Yosemite

Efter San Fran begav jag mig med ett gäng på fyra personer till Yosemite National park. Också folk jag träffat på hostellet. Vi började resan med att vika in via Walmart där vi köpte allt från mat och dryck till en mixer för att australienska Bert tyckte att Piña Coladas var en nödvändighet på en hiking trip. Vi sjöng högt till ABBA sånger i bilen (för tydligen var vi alla fans av ABBA) då mörkret sakta föll över oss och vi körde över en liten bro till nationalparken. Vi sov fabulöst på en lodge typ inne i parken där vi ändå i äkta budgetanda kokade vår middag och blandade våra drinkar själva. Vi vaknade till en dimmig morgon och till ljudet av en porlande bäck.

Själva nationalparken var riktigt vacker, det var lite snö på marken, det duggregnade och de högsta bergen omgavs av dimma. Ja, i allmänhet var vädret nog ingen höjdare, men vi ville ändå göra det bästa av situationen och bestämde oss för att inte bry oss ett dugg om vädret. Det var ganska tomt i parken en sådan här december dag. Vi såg vattenfall, enorma bergsväggar och fridfull skog med enorma träd. Och vårt gäng var bara det bästa! Mexikanska Maria som aldrig sett snö förr, advokaten Annie från England som gett upp sitt jobb för att resa runt världen och aussien, rikemansbarnet Bert.

 

Julia Öhman

Muir Woods national monument

Jag träffade nya vänner på hostellet jag bodde på i San Fran. Och detta är mitt tips för de som överväger att resa ensamma eller bara vill hitta vänner på resande fot. Gå till hostellfrukosten, var på plats i tid och mingla med folk, för det är här mellan pannkakstuggandet och kaffesörplandet planerna görs upp för dagen. Den här morgonen i San Fransciso gick jag fram till en kille och började prata med honom, snart kom en tjej in i vår diskussion och det tog inte länge innan vi tillsammans bestämt oss för att åka till Muirwoods national monument som låg norr om San Fransisco. Och wow! Vilket ställe asså! Redwood träden var enorma! Även om det regnade hela dagen gjorde det inget, vi fick ha skogen för själva.

Julia Öhman

Back in Finland

Heijsan allesammans!

Jag är alltså tillbaka i Finland och tankarna börjar så småningom landa. För det var en omställning minsann, inte minst har dygnsrytmen varit helt kass, utan också har jag varit tvungen att lära mig att studera igen.

Jag tänkte ge mig in på ett avslutande inlägg om min resa, för så här kan det ju inte sluta va? Jag känner också att jag nog borde ta och berätta lite mera om vad jag egentligen gjorde efter att jag lämnade San Diego. Jag hade liksom en lång paus i mitt skrivande där emellan mitt jobbande och Grand Canyon. Och det hände mycket, ja helt massor egentligen!

Först begav jag mig till San Fransisco med nattbuss och tåg, och det var faktiskt inte så jobbigt som det låter. Jag sovde genom största delen av resan som tog sådär 9 timmar. Och Åååh San Fran! Var skall jag börja? Det var en stad i min smak. Staden var mysig med hus i allehanda färger, hipster kvarter, slingrande vägar och kullar samt vackra lummiga parker. Närheten till havet och hamnen med fishermans warf (turistfälla btw) och alla julgranar och allt julpynt gjorde förstås också sitt. Det regnade och var dimmigt mest hela tiden, men det gjorde inget. Däremot måste jag nog säga att mängden hemlösa var otrolig, en sorglig sida av det amerikanska samhället. En påminnelse om hur bra vi har det hemma i Finland.

Chinta town kvarteren var spännande och en annorlunda del av staden, hit begav jag mig varje kväll för att äta middag. Likaså var Ashbury heights hipsterkvarter värt ett besök, Golden gate bridge park var enorm med sina tematiska trädgårdar och muséer. Och förstås var själva Golden gate bridge värt ett besök, även om Bay bridge nog är snyggare i mörkret. Många säger att San Fran är mer europeisk än de flesta städer i USA och det tycker jag stämmer. Det hade en fungerande kollektivtrafik och ett centrum som faktiskt kändes som ett centrum. De flesta städer i USA är mycket utspridda och det är svårt att ta sig runt utan egen bil.

 

 

 

 

Julia Öhman

Gott nytt år!

 

Just nu sitter jag på ett hostell i en liten stad vid namn Flaggstaff, detta är sannerligen ett sådant ställe jag aldrig trodde jag skulle besöka. Men staden ligger nära Grand Canyon,  vilket är de flesta besökarnas mål. Staden ligger mitt i en öken som dock ligger så högt ovanför havet att det är riktigt kallt och snöigt i en månad som januari. 

I går firade vi nyår med en utflykt till Grand Canyon, beerpong, fyrverkerier, skumppa och dans, så det var nog ett riktigt lyckats avslut på 2016. En kul grej i den här lilla staden var att alla samlades på torget vid tolvslaget för att se en lysande "kotte" hissas ned från ett tak samtidigt som folkmassan räknade ner till tolvslaget. Och ja, Grand Canyon var ju nog bara helt otroligt fantastiskt mäktigt. Jag och mina vänner från tyskland och Korea hade otur med vädret, en tjock dimma låg över kanjonens topp vilket gjorde det omöjligt att se någonting överhuvudtaget. Vi tog oss dock ned i kanjonen några mil och fick se hela underverket, förvånansvärt nog blåste det starka uppgående vindar från kanjonen vilket gjorde att den nedre delen tömdes på dimma. Fördelen med det hemska vädret var den minskade mängden turister och tystnaden. Vår hike ner och upp längs kanjonens vägg var spännande, vacker och ganska tung då luften var så tunn. Och förstås hade vår koreanska vän med en enorm kamera och ett stativ! Hahhah! Men fina bilder blev det, dock aldrig så vackra som verkligheten, kanjonen var helt enkelt för stor att fånga på bild.

Här är två bilder på samma vy, en tidigare och en senare på dagen, dimman förändrades konstant. 

 

 

Julia Öhman

Finally!

Jaa, gott folk, det har gått evigheter sedan jag skrivit mågot hit. Det är ju nästan pinsamt, men jag kan väl försvara mig med att jag helt enkelt haft för roligt för att ha tid att sitta på ipaden och skriva blogg. Dessutom har ratata plattformen nog något emot mig och min ipad, jag har aldrig haft så mycket problem med en webbsida, den bara fungerar inte! Här är exempelvis ett inlägg jag skrivit för en tid sedan, jag försökte publicera den, men efter sisådär sju misslyckade försök gav jag upp. Nu prövar jag igen!

 

Dags att göra ett inlägg om mitt jobb! Vad sysslar jag med egentligen dagarna i ända här i OB? Ja, jag kan väl börja med att säga att ingen dag är den andra lik, det ser i alla fall gästerna till. 

Vi volontärer jobbar 28h/vecka med två lediga dagar. Varje veckas arbetsschema är olika vilket betyder att vi alltid får köra olika skift och uppgifter. Morning host och evening host är vi alla överens om att är de jobbigaste. Det betyder 6h jobb med att städa, sköta om frukost, byka och i allmänhet se till att allt är i sin ordning på hostellet och att gästerna trivs. Andra uppgifter är olika former av events vi kör för gästerna, det känns i allmänhet inte ens som jobb eftersom vi har så roligt. På måndagar kör vi sunset cliff walk och games night, tisdagar är det taco tuseday, onsdagar hiking och pub crawl, torsdagar La Jolla utlfykt och thurstoberfest, fredagar beach volleyball och bonfire night, lördagar pub crawl och på söndag bonfire night. Dessutom skjutsas alla villiga 3 gånger i veckan till downtown, sea world, zoon och flygplatsen med hostellets shuttle, om det finns plats får vi volontärer också följa med. Hostellet har också en deal med ett mexikanskt företag som guidar i Tijuana vilket betyder att gästerna har möjlighet att åka till mexico för en dag. På köpet har vi ytterligare aktivitieter vid olika högtider såsom thanksgiving och halloween. Så där ser ni varför jag knappt hunnit blogga, jag har för fullt upp att leda och delta i aktiviteter samtidigt som jag träffar nya vänner, surfar och prövar olika tacoställen. För ja, vi är välldigt nära Mexiko, så tacos och nachos finns det mer än gott om.

Vi är för stunden 6 volontärer, alla inträngda i ett pyttelitet rum utan badrum. Så ja, vi är välldigt nära varandra nästan konstant. Det här betyder förstås att vi blivit mycket goda vänner. Just nu har vi Dan från Australien, Elena från Spanien, Nof från Israel, Joe från Irland och Mayenk från Indien/Kanada så vi är ett välldigt internationellt gäng.

Vi har haft några regniga och kalla dagar här i San Diego då ingen riktigt vetat vad de skall hitta på. Då har vi volontärer ofta samlats på det trånga rummets sandiga golv och spelat janif, ett kortspelspel från Israel och ååh så roligt vi haft! Det är skönt att ha ett ställe där vi som jobbar kan hänga lite för oss själva, även om det är helt otroligt trångt. Att bo på arbetsplatsen betyder att man i princip alldrig är ledig. Vi har roligt tillsammans med gästerna men då gästerna en gång vet att vi jobbar på stället finns det alltid frågor och problem som skall lösas.

Folk frågar ofta vad det konstigaste som hänt på hostellet varit. Under min tid som volontär var det nog den sorgliga historien om herr guldfisk. Herr guldfisk var managerns fisk som simmade runt i en liten akvarieskål vid reception. Han var precis som man förväntar sig en fisk att vara, tyst och stillsam och mycket trevlig at titta på då man hade sitt arbetsskift i reception. 

En mörk oktoberkväll blev dock guldfiskens sista. Sisådär nio på kvällen stövlar ett gäng högljudda tyska gäster in i reception, en grupp på 5 karar som fått i sig några öl för mycket. En av dem tar upp herr guldfisk trots recptionistens hotelser om att ringa polisen. Snart kastar de runt stackars herr guldfisk, av och an flyger den lilla stackaren från den ena ragglande mannen till den andra. Och ni kan nog aldrig gissa vad som följer. En av fyllbultarna stoppar herr guldfisk i munnen och sväljer honom hel?! Hur i hela fridens namn gör man något sådant? Herr guldfisks sista minuter som levande fisk var alltså synnerligen hemska. Gästerna fick böter och kickades ut för gott men herr guldifsk kommer aldrig tillbaka.

Andra konstigheter som hänt är när jag en natt kommer hem från baren med ett gäng gäster, vi sätter oss på pation (hostellets utomhus area med bord och stolar) och snart kommer en gäst i panik till mig och säger att något hänt på en toalett i övrevåningen. Jag försöker förstås reda ut vad genom att fråga pesonen i fråga, men han pratar oredigt och säger bara i panik att jag inte får gå och titta. Alltså vem kommer och säger något sådant? Det är väl klart att jag är tvungen att gå upp och se efter om någon fått panik över något på en toalett? Jag är lite rädd för att öppna dörren till toaletten men då jag väl gör det ligger en burrito i toalettstolen. En burrito med det ena och det andra, lite kött och lite sallad invirat i ett majsbröd. Alltså vilket skratt jag fick mig, jag var så rädd för det värsta och så hittar jag en oskyldig burrito. Jobbigt att städa upp förstås men jag skrattade så jag grätt.

 

Även om jag trivdes mycket bra på hostellet och i San Diego kände jag vid ett tillfälle att jag ville pröva på något nytt. Människor som rest runt i USA inspirerade mig och gav mig idér och tips varje dag. De sista dagarna I San Diego hände det mycket. Det var julmarknad och julparad, vi hade staffparty, vågorna var de bästa hittills och samtidigt ville jag göra alla mina favoritgrejer en sista gång. Jag åkte exempelvis till La jolla med cykel och snorklade med sälarna och sjölejonen. Det var helt fantastiskt! Jag kommer aldrig att glömma då fyra sälar simmade runt mig och stannade och tittade mig i ögonen på en armlängdsavstånd, de var så söta!

Det ledsammaste med att ge sig av var att lämna mina volontärvänner, vi kom så nära varandra och då var det dags att säga adjö. Men i alla fall har jag goda vänner från alla världens hörn!

Julia Öhman

Thanksgiving


So thanksgiving is all about the food, alltså verkligen. Men här en bild på the volunteers! Vilket gäng asså!

James berättade att thanksgiving traditionen uppkom då de första nybyggarna kom till Amerika och upplevde stor hungersnöd den första vintern, men indianerna gav dem mat och räddade dem.Genom thanksgiving vill man alltså påminna sigom att vara tacksam för det man har. Men egentligen handlar det mera om att äta så mycket man kan med familj och vänner.

Staffen fixade alltå en thanksgiving dinner för alla på hostellet. Med kalkon(förstås) och en massa stuffing, potatismos och pumpkin pie. Men ingen sallad (förstås) Vi hade en riktigt kul fest, mes skoj var det att ha alla i staffen samlade.

Julia Öhman

Mexico

Lifeguard dog!La PazSolnedgång i La PazTodos SantosThe ArchLa Paz

 

Julia Öhman

Mexico

Så nu äre det äntligen dags för ett till inlägg. Jag har varit så busy att jag inte alls hunnit tänka på bloggen. Den senaste veckan har jag alltså spenderat med Emily i Mexico, närmare bestämt i södra Baja California. Veckan har varit super! Men otroligt varm! Min australienska vän är sannerligen värmetåligare än jag och hon hade många gånger mycket roligt åt mig, och ja, ja kan bara tänka mig hur jag såg ut då vi vandrade genom staden i 35 graders värme med våra stora väskor på ryggen.

Det kretsar en massa fördomar kring Mexiko och landets säkerhet, media lyfter ofta upp drogkarteller och våld, men efter att verkligen spenderat en vecka i landet har jag en helt annan bild av landet. Människorna är varma och trevliga och landet har en rad med spännande och färggranna traditioner. Färger är i synnerhet något jag reagerade på, mexikanerna älskar färger!

 Vi flög till San José del Cabo, en riktigt mysig stad med konst och gallerier i gamla delen av staden. De har en fin bonde och hantverks marknad där varje lördad som vi hann se, fastän vi kom fram sent. Vår nästa destination låg också i San José men närmare stranden, ett surfinghostell vid namn Riptide. Planen var att surfa där, men vågorna var stora och undervattensströmmen stark att vi bestämde oss för att kokosglass och en kokosdrink på stranden fick vara nog. Glassen köpte vi från en kioskbil vid stranden, glassen var inpaketerad i en plastikpåse och såg allmänt lite mystisk ut men jag tog risken, och det var den bästa glassen jag någonsin ätit! Stranden var så vacker, omringad av höga klippor, undangömd från de stora turistströmmarna. Vi låg under ett parasoll mest hela dagen och kollade in de coola surfarna som gjorde tricks. På kvällen åt vi middag i en restaurang på stranden. Sen var det dags att dra vidare till Los Cabos de San Lucas. En turistig och mycket livligare stad än San José. Staden kryllade av amerikanska turister och stället påminde om våra nordbors älskade Canarie öar. Vi ville se the arch, en klippformation utanför staden som bara kan nås med båt, vågorna var dock så höga att inga småbåtar åkte ut så vi var tvungna att ta en partyboat. Så kl 12 på dagen satt vi på en party båt med hög musik och open bar, det var ganska skojit. Resten av dagen snorklade vi, vandrarde runt i staden, åt tacos och curros samt solade. På kvällen njöt vi av super månen från en takterass. Den var fantastiskt vacker då den blodröd steg upp över bergen i öster. Vi åkte vidare västerut till den berömda surfingstranden Los Cerritos där vi bodde på ett fint surfing hostell med swimming pool och bar. Hostellet låg dock en bit från stranden så vi liftade med en kar från hostellet. Han var riktigt trevlig och tog oss till hans favorit taco ställe, en liten restaurang med mumsiga fisk tacos. Väl på stranden träffade vi ett gäng killar som vi mött tidigare i Cabo de San Lucas. Vi hängde med dem på stranden hela dagen. Vi surfade och solade och fick uppleva en av de vackraste solnedgångar jag sett! Killarna hade bil så vi stack in till stan på middag och senare drog vi till vårt hostell där vi hänge vid poolen till sent på kvällen.

Nästa dag drog jag till stranden med killarna tidigt på morgonen. Emily föredrog sängen. Jag hyrde en mindre surfing bräda den här gången och den var så bra! Jag fångade många gröna vågor, svängde och kände mig rikigt cool. Senare på dagen fick Emily och jag lift till Todos Santos, en liten konstnärsstad fullproppad med ateljér och små mysiga butiker. Efter några timmars vandring i staden tog vi bussen till La Paz, en större stad längre norrut, på bajas östkust. Där gjorde vi en snorklingtur med whale sharks! Det var så spännande att verkligen få simma med dessa enorma, lugna och mystiska varelser. Senare blev det åter strandhäng och en fin sista middag i Mexico, med tacos, förstås! Dagen för vår hemfärd var dagen före Mexicos nationaldag vilket betydde parad och festligheter, så det var riktigt häftigt att uppleva, även om största delen av dagen spenderades i buss och på flygplats.

En riktigt lyckad resa till en fint land jag mer än gärna skulle åka till igen, men nästa gång med lite mer spanskakunskaper i bagaget.

Julia Öhman

Ready for the green ones

 

Då klockan slog sju på morgonen hoppade jag upp ur sängen, kastade i mig frukost och drog iväg till stranden med surfbrädan. Precis som en riktig surfergööörl. De vita vågorna var perfekta! En våg är först grön (då kallas den green wave) varefter den växer och slutligen bryts och blir till ett skum (varefter den kallas för white wave). Det är de här skumvågorna som är bra för nybörjare. Att surfa är så otroligt roligt, så kul att jag kunde hålla på i all evighet om inte mina muskler alltid gav upp till slut. Känslan då man fångar en perfekt våg och lyckas stå upp på brädan är fantastisk. Häromdagen fick jag till min förtjusning höra av en surfer att jag är redo för the green ones. Nåväl, klart jag paddlade ut till line uppen (stället där vågornar är som bäst, dvs. just innan de bryts) och prövade de gröna. Men vågorna har varit så stora på senaset tiden, rentav upp till 12 fot! Så ni kan väl gissa hur det slutade, även om ja försökte välja de minsta och mjukaste. I was smasched, and many times. Men det är väl så man lär sig. Snart skall jag dra iväg till La Jolla med två tyska killar för att surfa, det skall bli kul! Ser så framemot det!

Annars är allt bra här, jag har så fullt upp hela tiden att jag knappt hinner skriva här alls.  Jag har fått många goda vänner på hostellet som surfar så jag hänger med dem dagarna i ända. En ny volontär kom igår också, en spansk tjej som också surfar! Hon e härlig, så otroligt energisk och sprallig och ja, så spansk! XD

Julia Öhman

Coronado Island

Jag och Emily gjorde en utflykt till Coronado Island. Vi tog oss till ön med färja vilket var mysigt, vi fick se San Diego från havet. Coronado är ett rikemans ställe. Lyxhotell och vackra stränder.

Julia Öhman

Speciella möten

Speciella möten

 

Då jag vandrar till stranden längs Newport Avenue träffar jag alltid människor som ler, hälsar på mig och frågar hur jag mår. De berömmer mina kläder, mitt hår, min accent och ja, i princip vad som helst. De första dagarna lät jag bli att svara för jag trodde de hälsade på någon bakom mig. Som då en fiskare på piren svänger sig om och säger att jag har snygga mockasiner. Hur random är inte det? Men vid det här laget är jag med i svängarna, jag har till och med tagit till mig den här mycket ofinska vanan. 

 

San Diego är även fullt av original, folk som klär sig i de konstigaste kombinationer av kläder, spelar musik och dansar på allmänna platser som om det inte fanns någon morgondag och vill diskutera de underligaste ämnen med spontant utvalda offer. Det här ger staden det lilla extra, det är kul med folk som kör sitt eget race utan att bry sig om omvärlden, men ibland kan det gå lite för långt.

 

Här om dagen träffade jag ett av dessa original, en man som heter T, ja hans förnamn är T, vi är ju i USA, så i princip allt i namnväg är möjligt. Jag satt på stranden på min surfbräda efter några timmar i havet då en hund sätter sig bredvid mig, och efter hunden förstås matte, en man i 40 års åldern som delar med sig sin livshistoria och sina visioner. Mannen var vänskaplig precis som hans lilla hund. Medan T berättade om energi och evigt liv genom veganism och kärlek hoppade hunden runt mig och lekte med en boll. T hade börjat sin karriär som businessman, sedan gått över till pastor, sedan till en cannabisodlare i ett kollektiv av hippies och nu var han konstär. I skrivande stund bygger han ett eden nåstans i en öken nära Salvation mountain. Det skall bli en enorm glaspyramid innehållande växter och nakna människor. Budskapet skall vara att gå tillbaka till det naturliga och ursprungliga. T förklarade också att världen snart går under och att han genom kärlek kommer att överleva. Jaa, jisses.

Julia Öhman

Torsdag

Heijsan! 

Jag skrev alltså ett inlägg igår men det bara försvann av någon anledning. Mycket sorgligt, men no can do, hoppas jag har bätre tur denna gång, eller med andra ord inte direkt chabblar bort det jag skrivit

Efter närapå tre veckor i USA och San Diego börjar bitarna så småningom att falla på plats, jag känner liksom att jag börjar komma in i någon form av vardag, om det här nu ens kan kallas för vardag. Jag surfar, träffar nya fantastiska människor, upptäcker Kalifornien och partajar dagarna i ända. Och ja, jobbar förstås där emellan.

I går spenderade jag dagen genom att surfa och vandra runt på farmers market. Farmers market är en marknad som äger rum varje onsdag i Oceab Beach och fokuserar på närodlat och lokalt. En riktit mysig tillställning med allt från frukt och smoothies till smycken och blommor. På kvällen jobbade jag på hostellets pubcrawl, jag var lite nervös till en början eftersom jag inte gjort något sådant tidigare. Men det gick som smort, det är ju inte precis svårt att dra folk från en bar till en annan.

Idag gjorde jag en cykeltur till Mission och Pacific beach. Vackra stränder norr om Ocean beach. På kvällen hade jag jobb som evening host. 6h jobb med i princip städning, så inget välldigt kul alltså, i synnerhet  inte om man är riktigt trött, men I did it! Så nu skall jag bara sova.

Julia Öhman

Väälkumin

Hej å väälkumi ti bloggin miin

Okej, jag vet alltså inte hur man skall skriva en blogg så drop your expectations folks. Men kul att ni ändå tittar förbi!

Typsikt nog var det morssan som övertalade mig till det här med sina magiska övertalningaförmågor. Hon är alltså nyfiken på vad jag sysslar med på andra sidan Atlanten, så jaijjamen, här är vi nu, embrace yourselves för nu kör vi, en uppätcktresandes blogg, en berättelse om en flicka och hennes spännande liv på andra sidan havet. Nu blev det liiiite smörigt, but u get me.

 

Julia Öhman

Om mig

En folkloriststuderande som bestämde sig för att Åbo inte var tilräckligt exotiskt för en Österbottning, tog därmed sitt pick och pack och drog i väg till Kalifornien.

Senaste kommentarer

26.11, 23:01Mexico av
23.11, 11:43Mexico av Fanny